Bamse och Bia, månadens buhundspar, han svensk utställningschampion och hon norsk, väntar valpar tillsammans den 15 oktober. Det blir våra första hundvalpar och premiären i vår nystartade kennel ”Med Hjärtas”. Vi bedriver även en barnuppfödning med sju barn under nio år. Samt har vi katter och hästar, till ridning och trav. Vi har ett krav på våra djur som är helt kompromisslöst - de måste vara snälla, genomsnälla, och pålitliga med barn och andra djur. Detta uppfyller Bamse och Bia med råge. Att de dessutom är världens goaste och vackraste vovvar är inte fel.

Bamse var vår första hund och att det blev en buhund är mest tack vare den fina bilden i hundboken. Jag brukar säga, när folk frågar, att vi bott ett år i Norge och såg fina buhundar där, men det är bara till hälften sant. Vi har bott i Norge, men den hund jag tänkte att jag sett där var nog inte en buhund. När jag åkte för att köpa buhundvalp blev jag väldigt förvånad när jag såg Bamses mamma, en liten satt hund tyckte jag då.  Jag hade tänkt mig att buhunden var mycket större, som en jämthund ungefär. Det har dock visat sig vara en perfekt hundstorlek – en ”riktig” hund, men ändå liten nog att få plats överallt, t.ex. framför fötterna i framsätet när man åker bil.

Bamse blev redan som liten valp
van att umgås med barn...

...och det var tur det, för i
familjen Hammarström finns det 7 st.

Jag hade alltså bestämt att familjen skulle ha en hund. Min man Eskil var mindre övertygad, men jag hade fått ett tips om en fin valpkull i Norge. Jag glömmer aldrig när jag, efter många timmars bilkörning, steg in i den lilla norska gården vid fjällets fot och möttes av dessa skällande svarta små ”grisar” med knorr på svansen. Bamse fann jag direkt bland sex otingade bröder. Han hoppade upp i mitt knä och det sa bara klick. En halvtimme senare var vi på väg den långa vägen tillbaks. Bamse var nu en liten ledsen gris som kräktes ikapp med fyraårige sonen i baksätet. Jag fick betala en dyr sanering av hyrbilen.

Bamse var en liten "värsting" som ung, men har nu coolat ner sig och...

...kan lugnt och stilla följa med
familjen på bl a semester i fjällen.
Observera det passande namnet på pulkan!

Hur som helst. Bamse var en otroligt livlig och charmig odåga som man bara måste älska. Han var inte lättfostrad, gjorde som han ville, lydde visserligen några minuter i taget, men gjorde sedan om ofoget igen. Han jagade allt som rörde sig, sprang i fyrkanssspår i trädgården och skällde så grannen fick migrän och klagade hos kommunen. I detta läge, när vi nästan var på väg att ge upp, fick jag kontakt med Beatrice Juliusson, numera Hultfeldt. Hon har sedan blivit en god vän till både Bamse och familjen, ställt ut honom till champion, stöttat och givit goda råd, och själv är hon numera ägare till Bamsesonen Tarmac - en lika stor slyngel som Bamse som unghund har jag förstått, men älsklig och champion även han. Bamse är numera, vid snart sex års ålder, en lugn och stabil kille som inte hetsar upp sig i onödan. Han är intelligent och gudomligt snäll, men lyder fortfarande framför allt när det passar honom. När han inte vill komma har han liksom bly i tassarna. Men han har ett hjärta av guld, och är snäll mot både människor och djur.

Hundarna strövar fritt på Askesta Herrgård

På vår stora gård går han lös hela dagarna, numera med fästmön Bia, och vallar barn, hästar och hundar. Han älskar fortfarande att jaga och han hade säkert blivit en utmärkt jakthund. Hans son Zorro, döpt till Tino och bror till Tarmac, ägs av våra bästa vänner och är utbildad fågelhund.

Hundarna vallar gärna hästarna,
men ibland...

...kan det vara precis tvärtom.

 
Bia kom till oss som vuxen i våras. Jag hade åkt till Vaalebjønns kennel i Norge för att köpa en tikvalp, men det blev inte så. Valpen var fin, men det fanns något ännu finare – Bia! Det var något visst med henne, det kände jag direkt. Hon är en stor, välbyggd tik med ett mycket feminint ansiktsuttryck. Hennes relativt ljusa ögon har en alldeles speciell blick, som Bambis mamma i den gamla disneyfilmen. Hon hade blivit omplacerad och flyttat till Vaalebjønns kennel och Gro och Sverre Ims två år gammal, eftersom den kvinna som ägt henne inte kunde ta hand om henne pga sjukdom. Nu förhöll det sig så att Jossa, Sverre och Gros treåriga buhundstik, inte tålde Bia, och därför fick vi adoptera henne.

Bia kände sig snabbt hemma tillsammans... 

Hon hade bott nästan ett år på kenneln och fäst sig vid husse Sverre. Det var hjärtslitande när vi hämtade henne i Karlstad och klev på tåget och han stod på perrongen utanför. Bia reste sig på baktassarna och pressade nosen mot tågrutan när tåget gled iväg. Det var som om hon förstod att han inte skulle komma tillbaka. Hon tittade länge efter honom, men efter en stund lade hon sig på golvet under sätet och sedan var hon min hund. De första veckorna faktiskt bara min. Hon släppte mig inte ur sikte, inte ens på toaletten, och hon sov vid sängkanten. Efterhand har detta gått över och nu, efter fyra månader, är hon en glad och sällskaplig hund som leker med Bamse och barnen samt skäller på hästar, bilar och på kaninen. Liksom Bamse är hon otroligt snäll och det skulle aldrig falla henne in att bita eller nafsa. Ofta sover hon tillsammans med vår fyra månader gamla bebis och i somras när barnen badade höll hon vakt och var så bekymrad när de simmade.

Bia är ofta med som badvakt när
barnen tar ett dopp.

Att skälla på kaninen Snögull är
ett av Bias intressen.

Vovvarna har gillat varandra från första stund även om Bia snabbt satte sig i respekt och avstyrde alla närmanden. Men så plötsligt var kärleken ett faktum och nu ser vi fram emot vackra svarta valpar. Graviditeten har konstaterats på vår läkarmottagning med ultraljudsapparaten för hjärtundersökningar när sista patienten för dagen gått. Själv var Bia med och åkte kanot i två dagar tillsammans med Bamse. De satt sida vid sida i kanoten helt lugnt och vi hade också med oss baby Julian, tre månader gammal och ytterligare sex barn mellan två och nio år. Det mesta går om man bara vill, det är vårt motto.

 / Anna Hammarström