November 2005

Jag heter Gickas Teasing Tarmac, men kallas bara för Tarmac. Jag är en svart bu(s)hund som är 2½ år. Min mamma heter Such Dkuch Gickas Rana Regal och pappa Such Bamse I. Min matte, Bea, bestämde tidigt att jag skulle bli utställningshund och släpade iväg mig på diverse valputställningar. Med blandade resultat, men alltid med ett HP, så hon trodde bestämt på mig. För att jag skulle kunna uppföra mig ordentligt gick vi på valp- och unghundskurs, och det var jättekul. Speciellt som man fick korv eller köttbullar när man gjort något bra. Det var ju jättekul att det var en massa andra hundar där också, så ibland passade jag på att hitta på hyss och sticka ifrån matte när jag kom lös. Det var visst meningen att man skulle sitta el ligga kvar el så, men då såg jag min chans att hälsa på de andra hundarna eller bara ta ett tokrace runt apellplanen. Matte tyckte inte att det var lika kul, såg det ut som när hon hämtade mig.

”Hm, vad är det för något där borta egentligen?”	”Alltså, det låter om det, och ryker också…”
Vi bodde i lägenhet förut, och där fanns det en massa man kunde skälla på. T ex tidningen som kom på morgonen, posten och de som sprang i trappuppgången utanför vår dörr. Det tyckte INTE matte om, det är ett som är säkert. Men man måste ju bara tala om att det kommer någon. Man är ju ”vakthund” faktiskt… Nu har vi flyttat ut på landet till ett hus, så nu kommer det tyvärr inte inramlande några saker genom dörren längre, men det finns ju lite grannar att skälla på i alla fall. Och fåglar! De är jättekul att jaga. Men det är konstigt, man får aldrig tag på dem. Hmmmm! Även rådjur och harar är kul att spåra efter, tycker jag. Fast matte tycker inte att det är så bra, eftersom hon inte jagar själv.

”Vilken massa saker de ställt i vägen för mig. Precis där jag ska gå!”	”Det är jättekul med mossa!”

”Saftdunkar är smaskens att äta på!”
I vår familj är det ju inte bara matte och jag, utan det finns en husse, Kristian, en lillmatte, Michaela och en liten husse, Lucas, också. Speciellt Lucas är en kul kille. Han har många roliga leksaker som han drar efter sig, och de jagar jag. Jättekul, tycker Lucas och springer runt i huset med dem och mig efter. Han kramas en massa med mig också. Det är ganska mysigt, men ibland blir han lite jobbig faktiskt. Det är när han försöker använda mig som stol och skall sitta på mig när jag ligger och vilar. Då muttrar och suckar jag lite och går min väg. Det är ju bara för mycket att bli använd som stol när man är en stilig buhundsgosse.

”Det här är Lucas och jag när han var riktigt liten. Då var han inte så hårdhänt som han är nu.”	”Det är mysigt att bli klappad av Lucas. För det mesta i alla fall.”

”Det gäller att hålla koll på honom. Vem vet vad han hittar på!”	”Här är det bus med Lucas igen. Jag håller koll på hans dragleksak så jag kan ta den när den kommer förbi.”
Jag tycker om att vara ute i skogen och springa. Ibland går vi ut och tränar sök eller blodspår och det är jättekul. Lydnadsträning tycker jag är kul ibland, men bara på mina villkor. Och om jag får godis. Matte har ställt ut mig några gånger. Det har gått ganska bra, så numera kan jag titulera mig svensk utställningschampion, Such. Det lyckades jag bli på min 4: e officiella utställning i Skara i maj 2005. Då var matte stolt över mig må ni tro. Nu ska vi tydligen jaga norskt och danskt cert och något som heter Cacib säger hon. Så vi ska ut och resa nästa år. Det ska bli kul att se sig om i världen, tycker jag. Så jag ska försöka visa henne att jag är precis så stilig som hon tycker. Bara hon ger mig lite korv eller annat godis så fixar jag det.

”Alltså, vad är det här? Går det att äta?”	”Man kan i alla fall gräva i det!”

”Här är vi ute på Tjolöholm och promenerar. Och så ska man behöva sitta på en sten! Bara för att matte skall fotografera.”	”Nu är vi i Skara –05 och jag har blivit champion!”
Det här var lite om mig och mitt liv. Hälsningar, Tarmac / Bea Hultfeldt